Paraguay - Ciudad del este!
En bussresa - tre länder!
På fredagsmorgonen regnade det så vi bestämde oss för att åka till Paraguay och kolla in shoppingen istället för fallen. Redan när bussen rullade in blev det ett himla ståhej och alla började trycka sig på bussen, men jag och Joanna tog det lugnt och kom därför nästan sist på och fick stå upp. Efter fem minuter såg jag hur paniken spred sig bland passagerarna och den tjocka Paraguayanska kvinnans bredvid mig började svettandes knöka och böka för att se till att hennes väninnas väska hamnade på sätet där hon satt. Jag tittade förvånat på henne och skrattade lite och hon svarade "immigration". Kort därefter när bussen stannade bufflade sig alla ut så fort som möjligt och sprang för att ställa sig i kön. Anledningen till all uppståndelse var alltså att alla måste gå av bussen för att visa upp passen vid gränsen och göra detta så snabbt som möjligt för att sedan få tillbaks sin sittplats på bussen. Vi bara skrattade.. Det visade sig även att bussen måste åka genom Brasilien för att komma till Paraguay. Argentina, Brasilien och Paraguay på samma dag, inte illa!
Gränsen mellan Brasilien och Paraguay
Det kändes verkligen att man kommit till ett annat land. Människor, lukt, bebyggelse, allt var annorlunda!
Bankomaten visste vad jag hette! Paraguayanska pengar "Guarani", 1 USD = 5000 Guarani. Stabil valuta..
Det fanns framför allt riktigt billig elektronik men i övrigt var det inte så mycket annat att ha. Det slutade med att vi handlat mestadels småskit, typ nagellack, hårspännen etc., men också varsitt par snygga skor för en billig peng! Vi hade inte ens pengar kvar till mat så för våra sista slantar köpte vi bussbiljetter tillbaks till Puerto Iguazú.
På fredagsmorgonen regnade det så vi bestämde oss för att åka till Paraguay och kolla in shoppingen istället för fallen. Redan när bussen rullade in blev det ett himla ståhej och alla började trycka sig på bussen, men jag och Joanna tog det lugnt och kom därför nästan sist på och fick stå upp. Efter fem minuter såg jag hur paniken spred sig bland passagerarna och den tjocka Paraguayanska kvinnans bredvid mig började svettandes knöka och böka för att se till att hennes väninnas väska hamnade på sätet där hon satt. Jag tittade förvånat på henne och skrattade lite och hon svarade "immigration". Kort därefter när bussen stannade bufflade sig alla ut så fort som möjligt och sprang för att ställa sig i kön. Anledningen till all uppståndelse var alltså att alla måste gå av bussen för att visa upp passen vid gränsen och göra detta så snabbt som möjligt för att sedan få tillbaks sin sittplats på bussen. Vi bara skrattade.. Det visade sig även att bussen måste åka genom Brasilien för att komma till Paraguay. Argentina, Brasilien och Paraguay på samma dag, inte illa!
Gränsen mellan Brasilien och Paraguay
Det kändes verkligen att man kommit till ett annat land. Människor, lukt, bebyggelse, allt var annorlunda!
Bankomaten visste vad jag hette! Paraguayanska pengar "Guarani", 1 USD = 5000 Guarani. Stabil valuta..
Det fanns framför allt riktigt billig elektronik men i övrigt var det inte så mycket annat att ha. Det slutade med att vi handlat mestadels småskit, typ nagellack, hårspännen etc., men också varsitt par snygga skor för en billig peng! Vi hade inte ens pengar kvar till mat så för våra sista slantar köpte vi bussbiljetter tillbaks till Puerto Iguazú.
Hej då Brasilien!
Så vi pussade vår kära Frank på hostelet hej då och gav oss iväg på nya äventyr!
Joanna på bussen till Rodoviária fullbelamrad med packning.. Vem säger att man blir rutti av 3 månader på resande fot? Glada är vi i alla fall! :)
Vi har även kommit fram till att Sverige är ett riktigt u-bussland! Bussarna här är helt enastående sköna, mjuka, går att böja helt bakåt och breda så att man nästan får plats två i varje säte! Resan till Iguazú tog 21 timmar men med lite hjälp av sömntabletter går det som smort - man somnar på sen eftermiddag, vaknar en gång för att äta middag och en gång frukost, somnar om och är framme vid lunchtid. Ja, vi kanske inte var riktigt lika pigga och glada på slutet av resan, men..
Och så var det ju det spännande stoppet vid gränskontrollen. Jag fortfarande utan inträdeslapp och så var vi inte säkra på hurvida de skulle räkna den 15:e som en dag för mycket eller ej. När jag sträckte fram mitt pass började de titta konstigt på det och knappa i datorn utan att säga något. Ajajajaj. I deras system stod det tydligen att vi hade lämnat landet för två dagar sedan? Nåja, med vår vanliga otur hade vi fattat fel och vårt visum gällde alltså inte i 3 månader utan i 90 dagar, vilket betyder att vi har varit i landet i två dagar för mycket. Men att vara blond och att blinka med sina långa ögonfransar räcker lång, vi slapp undan riktigt billigt med en böter på ca R$ 16, alltså ungefär 10 dollar, som vi måste betala om vi vill tillbaka in i Brasilien.
Efter att ha checkat in på ett hostel och tagit en dusch var vi på fötter igen och åt en god wok! Sedan bokade vi bussbiljetter till Buenos Aires på lördag kväll, så innan dess ska vi hinna med vattenfallen imorgon och en sväng in till Paraguay på lördag för det sägs att det finns larvigt billig shopping där! Nu sitter jag alltså här men en liten öl och en stor dator, eller nej, det var ju en stor öl och en liten dator!
Puss på er alla!
Joanna på bussen till Rodoviária fullbelamrad med packning.. Vem säger att man blir rutti av 3 månader på resande fot? Glada är vi i alla fall! :)
Vi har även kommit fram till att Sverige är ett riktigt u-bussland! Bussarna här är helt enastående sköna, mjuka, går att böja helt bakåt och breda så att man nästan får plats två i varje säte! Resan till Iguazú tog 21 timmar men med lite hjälp av sömntabletter går det som smort - man somnar på sen eftermiddag, vaknar en gång för att äta middag och en gång frukost, somnar om och är framme vid lunchtid. Ja, vi kanske inte var riktigt lika pigga och glada på slutet av resan, men..
Och så var det ju det spännande stoppet vid gränskontrollen. Jag fortfarande utan inträdeslapp och så var vi inte säkra på hurvida de skulle räkna den 15:e som en dag för mycket eller ej. När jag sträckte fram mitt pass började de titta konstigt på det och knappa i datorn utan att säga något. Ajajajaj. I deras system stod det tydligen att vi hade lämnat landet för två dagar sedan? Nåja, med vår vanliga otur hade vi fattat fel och vårt visum gällde alltså inte i 3 månader utan i 90 dagar, vilket betyder att vi har varit i landet i två dagar för mycket. Men att vara blond och att blinka med sina långa ögonfransar räcker lång, vi slapp undan riktigt billigt med en böter på ca R$ 16, alltså ungefär 10 dollar, som vi måste betala om vi vill tillbaka in i Brasilien.
Efter att ha checkat in på ett hostel och tagit en dusch var vi på fötter igen och åt en god wok! Sedan bokade vi bussbiljetter till Buenos Aires på lördag kväll, så innan dess ska vi hinna med vattenfallen imorgon och en sväng in till Paraguay på lördag för det sägs att det finns larvigt billig shopping där! Nu sitter jag alltså här men en liten öl och en stor dator, eller nej, det var ju en stor öl och en liten dator!
Puss på er alla!
Missöden leder till nya äventyr!
Eftersom jag har hamnat så långt efter i mitt bloggande måste jag nu göra en instickare och skriva om det som händer NU!
På onsdag, den 15:e januari, har vi varit här i 3 månader, vilket också betyder att vårt visum går ut. Om man läser på sidor på internet får man intrycket av att det är enkelt att förlänga sitt visum med 3 månader till, att det är bara att ta sig till den federala polisen i centrala Rio. Skitbra tänkte vi och åkte dit i fredags.
Dagen började med att alla pengar är slut på mitt konto som jag och Joanna delar på. Pengarna från hennes pappa var försenade och alla mina pengar hade gått åt till sjukhusräkningar - okej, som sagt jag ligger efter i bloggandet, innan jul blev jag påkörd av en moped när jag cyklade i Bahia och skadade min tå som senare blev infekterad vilket ledde till ett par dyra läkarbesök. Med endast lite växel med oss åkte vi in till stan och när vi väl hittat till rätt adress var stället i princip igenbommat och en kille på gatan upplyste oss om att man måste åka till den internationella flygplatsen för att förlänga visum. Pah tänkte vi! Du måste skoja. Därför gick vi till ett hotell i närheten efter som de rimligtvis borde ha lite koll.
Väl där fick vi hjälp att ringa till det svenska konsulatet i Rio, och jag fick prata med en kvinna vid namn Susanna. Hon hade ingen aning vad jag pratade om. Om jag behövde fixa nytt pass skulle jag vända mig till svenska ambassaden i Brasilia, annars visste tydligen jag mer än hon... VÄRDELÖST! Hallå är inte svenska konsulatet till för att hjälpa svenska medborgare med dessa typer av frågor??? Jag skrev dessutom ett vänligt e-mail till en annan tjej på konsulatet i november med lite frågor och så, men fick jag nått svar? NEJ! Skärpning!!!!
Hur som helst letade vi reda på bussen till flygplatsen, men det kostade fan så mycket mer än den vanliga bussen och vi som bara hade lite växel och inga pengar på kontot.... Inte ens kunde vi köpa vatten i svinhettan. Lika bra att inte ens försöka göra överföringar till kontot för med vår tur den här dagen skulle säkerligen '"tjänsten inte vara tillgänglig" på fredagar. Pah.
På måndagen, alltså igår, gjorde vi ett nytt försök. Det började med att vi försov oss och missade killen som lovat att ge oss skjuts till flygplatsen. Sedan väntade vi i mer än 40 minuter på att en lämplig buss skulle komma och ta oss in till stan så att vi kunde byta till flygbussen. Självklart blir vi missförstådda och hamnar på inrikesflygplatsen istället och får stå där och vänta i ytterligare aslångtid i 35-gradig kvav perfekt-för-stranden-hetta. Äntligen kom den kära bussen och Joanna och jag slocknade på två röda. På polisstationen, som för övrigt såg ut som en lämning från 60-70-talet, fick vi dock veta att förutom sitt pass behövde man även ha med sig den lilla inträdeslappen som man fick på flyget hit. Den tappade jag bort för lääänge sedan. Och hade någon informerat mig om att man BÖR behålla den? Ha!
Summa av kardemumma: för att vi skulle få stanna kvar i landet var jag tvungen att betala först R$ 169 i böter för att jag tappat bort lappen, sedan gå till en bank och betala R$ 79 för själva förlängningen av visumet och sedan åka tillbaka till flygplatsen inom två dagar för är man i landet efter att visumet gått ut får man alltså betala R$ 80 per dag innan man får nytt visum alternativt sticker härifrån. För övrigt tyckte polisen inte om att vi inte har någon hembiljett och förstod inte hur vi hade kunnat få tag i en enkel..
Frågan är varför all denna väsentliga information inte fanns tillgänglig utan att man måste ta reda på allting själv!?!?!?
Hur som helst, vi är inte ledsna för det. Allt löser sig ju, det är bara att lämna landet! Direkt efteråt gick vi och åt en bit mat och åkte till Rodoviária (busscentralen) och köpte oss varsin biljett till Iguazufallen fast på Argentinska sidan. Imorgon alltså, klockan 16.45 lokal tid. Nya äventyr - here we come!!
Och till er som arbetar på svenska konsulatet i Rio och inte har någon koll på någonting: So long fuckers, vi klarar oss utan er! ;)
På onsdag, den 15:e januari, har vi varit här i 3 månader, vilket också betyder att vårt visum går ut. Om man läser på sidor på internet får man intrycket av att det är enkelt att förlänga sitt visum med 3 månader till, att det är bara att ta sig till den federala polisen i centrala Rio. Skitbra tänkte vi och åkte dit i fredags.
Dagen började med att alla pengar är slut på mitt konto som jag och Joanna delar på. Pengarna från hennes pappa var försenade och alla mina pengar hade gått åt till sjukhusräkningar - okej, som sagt jag ligger efter i bloggandet, innan jul blev jag påkörd av en moped när jag cyklade i Bahia och skadade min tå som senare blev infekterad vilket ledde till ett par dyra läkarbesök. Med endast lite växel med oss åkte vi in till stan och när vi väl hittat till rätt adress var stället i princip igenbommat och en kille på gatan upplyste oss om att man måste åka till den internationella flygplatsen för att förlänga visum. Pah tänkte vi! Du måste skoja. Därför gick vi till ett hotell i närheten efter som de rimligtvis borde ha lite koll.
Väl där fick vi hjälp att ringa till det svenska konsulatet i Rio, och jag fick prata med en kvinna vid namn Susanna. Hon hade ingen aning vad jag pratade om. Om jag behövde fixa nytt pass skulle jag vända mig till svenska ambassaden i Brasilia, annars visste tydligen jag mer än hon... VÄRDELÖST! Hallå är inte svenska konsulatet till för att hjälpa svenska medborgare med dessa typer av frågor??? Jag skrev dessutom ett vänligt e-mail till en annan tjej på konsulatet i november med lite frågor och så, men fick jag nått svar? NEJ! Skärpning!!!!
Hur som helst letade vi reda på bussen till flygplatsen, men det kostade fan så mycket mer än den vanliga bussen och vi som bara hade lite växel och inga pengar på kontot.... Inte ens kunde vi köpa vatten i svinhettan. Lika bra att inte ens försöka göra överföringar till kontot för med vår tur den här dagen skulle säkerligen '"tjänsten inte vara tillgänglig" på fredagar. Pah.
På måndagen, alltså igår, gjorde vi ett nytt försök. Det började med att vi försov oss och missade killen som lovat att ge oss skjuts till flygplatsen. Sedan väntade vi i mer än 40 minuter på att en lämplig buss skulle komma och ta oss in till stan så att vi kunde byta till flygbussen. Självklart blir vi missförstådda och hamnar på inrikesflygplatsen istället och får stå där och vänta i ytterligare aslångtid i 35-gradig kvav perfekt-för-stranden-hetta. Äntligen kom den kära bussen och Joanna och jag slocknade på två röda. På polisstationen, som för övrigt såg ut som en lämning från 60-70-talet, fick vi dock veta att förutom sitt pass behövde man även ha med sig den lilla inträdeslappen som man fick på flyget hit. Den tappade jag bort för lääänge sedan. Och hade någon informerat mig om att man BÖR behålla den? Ha!
Summa av kardemumma: för att vi skulle få stanna kvar i landet var jag tvungen att betala först R$ 169 i böter för att jag tappat bort lappen, sedan gå till en bank och betala R$ 79 för själva förlängningen av visumet och sedan åka tillbaka till flygplatsen inom två dagar för är man i landet efter att visumet gått ut får man alltså betala R$ 80 per dag innan man får nytt visum alternativt sticker härifrån. För övrigt tyckte polisen inte om att vi inte har någon hembiljett och förstod inte hur vi hade kunnat få tag i en enkel..
Frågan är varför all denna väsentliga information inte fanns tillgänglig utan att man måste ta reda på allting själv!?!?!?
Hur som helst, vi är inte ledsna för det. Allt löser sig ju, det är bara att lämna landet! Direkt efteråt gick vi och åt en bit mat och åkte till Rodoviária (busscentralen) och köpte oss varsin biljett till Iguazufallen fast på Argentinska sidan. Imorgon alltså, klockan 16.45 lokal tid. Nya äventyr - here we come!!
Och till er som arbetar på svenska konsulatet i Rio och inte har någon koll på någonting: So long fuckers, vi klarar oss utan er! ;)
Ilha Grande forts..
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR i efterskott på er mina älskade nära och kära! Hoppas att ni hade en riktigt mysig och stämningsfull jul med massor av god mat och paket, och självklart en sprakande nyårsnatt med massa fest! Nu har jag och Joanna varit här i drygt 2,5 månader och den senaste knappa månaden har vi spenderat med min mamma i Rio och i Arraial d'Ajuda (nära Porto Seguro) i Bahia. På julafton blev det först en ihopsnickrad jullunch med lite klappar på det, och till kvällen ett portugisiskt/brasilianskt julbord på pousadan vi bodde på. Och vet ni, jag fick en minidator!!! Så nu hoppas vi på bättre aktivitet på den här sidan! :) Nyåret firades in på Copacabana tillsammans med cirka 1-2 miljoner andra vitklädda människor och efterfest på stranden Arpoador (längst ut på Ipanema), men återkommer om detta senare!
Var var jag nu då? Jo, när vi hade tröttnat på det lugna stället på Ilha Grande flyttade vi in på backpackerhostelet Aquário hostel där det definitivt var mer hålligång än några försynt gitarrspelande och sjungande par.
Vid frukosten
Vacker utsikt mot byn!
Redan första kvällen var det hamburgergrillning på hostelet och för en slant fick man äta hur många man ville och en gratis Caipirinha. Joanna och jag joinade in på någon drink och ölspel med ett gäng killar från wales. Senare hittade vi även till öns enda "nattklubb"..
Precis bredvid vårt hostel låg ett annat som hette Che Lagarto, och det visade sig bjudas på BBQ och hamburgergrillning varannan dag på dessa två hostels. Folk kom från andra ställen och det var full rulle i princip varje kväll med kortspel och öldrickande. Dagarna ägnades huvudsakligen åt att studera sandkorn och vila ögonen på någon av de många stränderna, tillsammans med en god bok och lite sololja! :)
På måndagen hoppade vi på en båttripp med hostelet till Blå Lagunen..
I fören mådde vi som drottningar!
Första stoppet var Blå Lagunen där vi snorklade lite granna men låg mest i fören och stekte på och åt frukt. Andra stoppet var vid en strand där det fanns en gammal kyrka med denna skyhöga palm bredvid! På tredje och sista stoppet åt vi lunch och sen var alla brända och trötta så vi åkte tillbaks.
Det är lustigt hur vissa människor totalt saknar självinsikt. Till exempel den brittiska killen som var med på båten och som trodde att han var störst bäst och vackrast och kunde få vilken tjej han ville, typiskt en sådan man skrattar åt bakom ryggen och kallar Ken..
Hur som helst, på tisdagen var det fullständig invasion av människor på hostelet! Folk kom från alla håll och kanter och hosteltanterna grillade på som aldrig förr. Efteråt drogs det igång med ett riktigt party men denna gång var faktiskt både jag och Joanna snabba att banga. Tyvärr blev det bara dessa två risiga bilder.. till höger sitter jag brevid svenska Karin.
Och så var det dags för ännu en hajk! Denna gång mot öns andra sida för att kika på några fängelseruiner och vattenfall. Ilha Grande var alltså i äldre dagar en fängelseö dit man skickade alla odugliga brasilianska medborgare till att, ja vadå, springa runt och leka tarzan i djungeln?
Het i gympadojor
Vid en naturlig pool!
Aquadukt, svart sand och fängelseruin!
Sista kvällen ville vi för en gångs skull lyxa till det efter att ha snålat och ätit nudlar och ägg i olika former alldeles för länge, så vi letade upp en jättefin resaurant precis vid vattnet där de hade levande ljus och ljud av vågor som slår mot stranden. Det blev en romantisk middag för två, bestående av lax- och tonfisktartar till förrätt, grillad tonfisk med honungsmarinerade grönsaker till mig och skaldjurssoppa till Joanna och gott vitt vin till det, mums!
När man backpackar träffar man givetvis på en hel del människor i olika åldrar och från olika ställen i världen. Standardkonversationen lyder: "Hur länge har du varit här?", "Vart kommer du ifrån?", "Vart var du innan du kom hit?", "Vart ska du åka efter att du har varit här?", "Hur många länder har du varit i?", "Gör du hela sydamerikatrippen eller?" bla bla bla.. Inte så konstigt att man tröttnar på detta kallprat. Ibland stöter man dock på några riktiga orginal, som till exempel de irländska bröderna som bodde på samma hostel. De var dryga 30 och var noga med att påpeka att de var välutbildade och hade bra jobb, men grejen var att de krökade i ett! Jag har aldrig sett någon kröka så mycket. Vid frukosten satt dom med varsin öl, till lunch vinglade dom omkring med Caiprinhas och sa massa konstiga saker och vid middag vad de stupfulla, varje dag.
Första gången jag träffade den äldre brorsan lekte dom med en jättesöt liten hundvalp och höll på och fånade sig och satte den på den grillen. Plötsligt kom valpens mamma och valpen gick dit för att dia. Den äldre brodern kröp då fram mot valpen och mamman och när någon frågade vad han höll på med drog han till med:
"The bar is closed!?"
Vid ett annat tillfälle när jag satt bredvid honom och han såg sig om efter en askopp fick han ur sig den här fräckisen:
"Where do you fuck you butts?"
Några bilder från sista kvällen. Till vänster är den äldre brodern och till höger den yngre som jag såg honom för sista gången. Han påminner om någon, hmm.. vem kan det vara? ;)
Vi träffade även på ett gäng australiensare som var TOTALT hjärndöda, eller som någon uttryckte det: "hjulet snurrar men ekorren är inte hemma". Det var heeelt sjukt. De kunde i princip inte spela kort för att de inte fattade hur det gick till, och dessutom hade de sådan konstig dialekt så att det var omöjligt att förstå vad de sa. Om jag inte hörde va någon av dem sa och frågade "Vad sa du?" tittade de bara på mig helt oförstående.. Man kan ju undra vad som hänt med dem egentligen.
På fredagen packade vi så ihop och åkte tillbaks till Rio igen för att möta upp mamma som kom hit för en workshop med hennes jobb och för att ta in på ett bed and breakfast med henne i Santa Teresa - en äldre och mer bohemisk del i centrala Rio.
Och så avslutningsvis kan jag inte motstå att lägga upp denna bild från Ilha Grande, haha:
Var var jag nu då? Jo, när vi hade tröttnat på det lugna stället på Ilha Grande flyttade vi in på backpackerhostelet Aquário hostel där det definitivt var mer hålligång än några försynt gitarrspelande och sjungande par.
Vid frukosten
Vacker utsikt mot byn!
Redan första kvällen var det hamburgergrillning på hostelet och för en slant fick man äta hur många man ville och en gratis Caipirinha. Joanna och jag joinade in på någon drink och ölspel med ett gäng killar från wales. Senare hittade vi även till öns enda "nattklubb"..
Precis bredvid vårt hostel låg ett annat som hette Che Lagarto, och det visade sig bjudas på BBQ och hamburgergrillning varannan dag på dessa två hostels. Folk kom från andra ställen och det var full rulle i princip varje kväll med kortspel och öldrickande. Dagarna ägnades huvudsakligen åt att studera sandkorn och vila ögonen på någon av de många stränderna, tillsammans med en god bok och lite sololja! :)
På måndagen hoppade vi på en båttripp med hostelet till Blå Lagunen..
I fören mådde vi som drottningar!
Första stoppet var Blå Lagunen där vi snorklade lite granna men låg mest i fören och stekte på och åt frukt. Andra stoppet var vid en strand där det fanns en gammal kyrka med denna skyhöga palm bredvid! På tredje och sista stoppet åt vi lunch och sen var alla brända och trötta så vi åkte tillbaks.
Det är lustigt hur vissa människor totalt saknar självinsikt. Till exempel den brittiska killen som var med på båten och som trodde att han var störst bäst och vackrast och kunde få vilken tjej han ville, typiskt en sådan man skrattar åt bakom ryggen och kallar Ken..
Hur som helst, på tisdagen var det fullständig invasion av människor på hostelet! Folk kom från alla håll och kanter och hosteltanterna grillade på som aldrig förr. Efteråt drogs det igång med ett riktigt party men denna gång var faktiskt både jag och Joanna snabba att banga. Tyvärr blev det bara dessa två risiga bilder.. till höger sitter jag brevid svenska Karin.
Och så var det dags för ännu en hajk! Denna gång mot öns andra sida för att kika på några fängelseruiner och vattenfall. Ilha Grande var alltså i äldre dagar en fängelseö dit man skickade alla odugliga brasilianska medborgare till att, ja vadå, springa runt och leka tarzan i djungeln?
Het i gympadojor
Vid en naturlig pool!
Aquadukt, svart sand och fängelseruin!
Sista kvällen ville vi för en gångs skull lyxa till det efter att ha snålat och ätit nudlar och ägg i olika former alldeles för länge, så vi letade upp en jättefin resaurant precis vid vattnet där de hade levande ljus och ljud av vågor som slår mot stranden. Det blev en romantisk middag för två, bestående av lax- och tonfisktartar till förrätt, grillad tonfisk med honungsmarinerade grönsaker till mig och skaldjurssoppa till Joanna och gott vitt vin till det, mums!
När man backpackar träffar man givetvis på en hel del människor i olika åldrar och från olika ställen i världen. Standardkonversationen lyder: "Hur länge har du varit här?", "Vart kommer du ifrån?", "Vart var du innan du kom hit?", "Vart ska du åka efter att du har varit här?", "Hur många länder har du varit i?", "Gör du hela sydamerikatrippen eller?" bla bla bla.. Inte så konstigt att man tröttnar på detta kallprat. Ibland stöter man dock på några riktiga orginal, som till exempel de irländska bröderna som bodde på samma hostel. De var dryga 30 och var noga med att påpeka att de var välutbildade och hade bra jobb, men grejen var att de krökade i ett! Jag har aldrig sett någon kröka så mycket. Vid frukosten satt dom med varsin öl, till lunch vinglade dom omkring med Caiprinhas och sa massa konstiga saker och vid middag vad de stupfulla, varje dag.
Första gången jag träffade den äldre brorsan lekte dom med en jättesöt liten hundvalp och höll på och fånade sig och satte den på den grillen. Plötsligt kom valpens mamma och valpen gick dit för att dia. Den äldre brodern kröp då fram mot valpen och mamman och när någon frågade vad han höll på med drog han till med:
"The bar is closed!?"
Vid ett annat tillfälle när jag satt bredvid honom och han såg sig om efter en askopp fick han ur sig den här fräckisen:
"Where do you fuck you butts?"
Några bilder från sista kvällen. Till vänster är den äldre brodern och till höger den yngre som jag såg honom för sista gången. Han påminner om någon, hmm.. vem kan det vara? ;)
Vi träffade även på ett gäng australiensare som var TOTALT hjärndöda, eller som någon uttryckte det: "hjulet snurrar men ekorren är inte hemma". Det var heeelt sjukt. De kunde i princip inte spela kort för att de inte fattade hur det gick till, och dessutom hade de sådan konstig dialekt så att det var omöjligt att förstå vad de sa. Om jag inte hörde va någon av dem sa och frågade "Vad sa du?" tittade de bara på mig helt oförstående.. Man kan ju undra vad som hänt med dem egentligen.
På fredagen packade vi så ihop och åkte tillbaks till Rio igen för att möta upp mamma som kom hit för en workshop med hennes jobb och för att ta in på ett bed and breakfast med henne i Santa Teresa - en äldre och mer bohemisk del i centrala Rio.
Och så avslutningsvis kan jag inte motstå att lägga upp denna bild från Ilha Grande, haha:
